-

Pappa! Du vet inte hur fruktansvärt hemskt otroligt mycket jag sitter här och saknar dig just nu. Varför kan du inte vara här? Jag vill bara gå ut och skrika hur mycket jag saknar dig, men jag skulle få slut på ord, luft och ork för så länge kan jag inte skrika. Jag saknar dig så att magen vibrerar bara jag tänker på det, det sticker i hjärtat och ögonen vattnas.
Ibland undrar jag verkligen hur det hade varit om du var frisk och då önskar jag att du var här. Kan du inte förstå att du var min bästa vän och att jag saknar dig så att hjärtat svider?

ALLTSÅ ÅÅÅÅÅÅÅÅH. Jag vill att du ska minnas alla våra utflykter, alla våra ihopgrupperingar emot mamma - JAG MINNS JU! .. jag orkar inte mer, jag orkar verkligen inte mer. Jag behöver dig i mitt liv och hittills dessa år utan dig har jag försökt vara stark, och stundtals klarat mig, men som allting så vänjer man sig utan något. Och jag har liksom vant mig nu att inte ha dig, att alla andra har sina pappor i livet men inte jag. Jag förlorade dig för så många år sedan och jag dör litegrann bara av att tänka på det, JAG ORKAR INTE ATT ALLT SKA HÄNDA OCH DU INTE FINNS HÄR.

Jag älskar dig så mycket att jag kvävs dom här dagarna när allt kommer till mig, när alla minnen dyker upp och gör sig påminda. Jag älskar dig så det gör ont och jag saknar dig så att jag .. vet inte vad. Vad ska jag göra pappa? Snart rinner tårarna så mycket att jag drunknar, så nu orkar jag inte mer.