söndag, oktober 12
Såna här kvällar vill jag bara vara 5 år igen, så jag kan få ligga där i pappas knä, ha ont i magen och ha hans hand på min rygg för att jag ska få mindre ont. Var tog tiden vägen? Jag är fortfarande för ung för att inte ha någon pappa. Han ska ju vara här, hjälpa mig med livet och kunna berätta varför killar föddes som de gjorde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Förstår precis hur du känner. Skillnaden är väl att min pappa existerar utan sjukdom. Du ska veta carro att om du behöver prata finns jag tio minuter bort och jag brukar vara en väldigt bra lyssnare!
Skicka en kommentar