Här sitter jag och lyssnar på en favoritlåt. Dance with my father again. Jag hade en väldigt fin relation med min pappa, och jag önskar att vi kunde fått fler år ihop. Nu går inte det. Men jag är tacksam för alla mysiga minnen, för skratten, för allt.

Back when I was a child
Before life removed all the innocence
My father would lift me high
And dance with my mother and me and then

Spin me around till I fell asleep
Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure
I was loved

If I could get another chance
Another walk, another dance with him
I'd play a song that would never, ever end
How I'd love, love, love to dance with my father again

Ooh, ooh

When I and my mother would disagree
To get my way I would run from her to him
He'd make me laugh just to comfort me, yeah, yeah
Then finally make me do just what my mama said

Later that night when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he
Would be gone from me

If I could steal one final glance
One final step, one final dance with him
I'd play a song that would never, ever end
‘Cause I'd love, love, love to dance with my father
again

Sometimes I'd listen outside her door
And I'd hear her, mama cryin' for him
I pray for her even more than me
I pray for her even more than me

I know I'm prayin' for much too much
But could You send back the only man she loved
I know You don't do it usually
But Lord, she's dyin' to dance with my father again
Every night I fall asleep
And this is all I ever dream

Jag och mamma var och hälsade på pappa idag. Det var nog en av de svåraste gångerna, och jag minns fortfarande känslan. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där i pappas famn. Han ville inte släppa mig, och jag ville inte släppa honom. På något sätt var det som att han visste. Visste hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag ville ta med honom hem. När jag stod där, i pappas famn, var jag 5 år gammal igen. Jag var hans lilla flicka. Jag kommer alltid vara hans lilla flicka.

Det är svårt att skriva nu, jag har så många känslor och så många ord som inte kan göra sig förstådda. Men idag kände jag mig trygg för första gången på väldigt länge, när jag stod hos pappa.

Man kan gå runt och vara arg. Men det vill jag inte. Jag vill faktiskt inte slösa varken tid, energi eller glatt humör på ofärdiga människor. De förstår ju ändå inte!

Slösa inte tid på de som inte förstår. Spendera din tid på de som är beredda att älska dig för den du är.

Paris, la vie peut-être

Paris. Hit ska jag en dag.

Jag kommer alltid ha världens bästa föräldrar. Alltid.