Ny start.

Idag bestämde jag mig. Jag börjar om. På en ny blogg.
Den hittar ni --> här <--

När man saknar ord

Idag saknar jag pappa. Riktigt mycket

Bilderna från stockholm, som jag lovade:

Jag fick nyss beskedet om att en kille på min skola har dött i en bilolycka i helgen. Han och några vänner skulle åka hem från en fest och i en lång vänstersväng förlorade den onyktra föraren kontrollen över bilen och körde av vägen. Polisen misstänker att bilen voltade två gånger innan den landade på vänstersidan. De slungades 30 meter och tog i en telefonstolpe.

Det finns fortfarande folk som kör när de är fulla, fastän all fakta och information man fått om att inte köra när man är berusad. Det gör ont, för man kan inte göra något åt det när någon har dött!

Jag kände inte den här killen, men jag visste vem han var, jag brukade se honom dagligen i skolans café. Mina tankar går ut till hans familj och alla de vänner som stod honom nära.
Vila i frid, Mustafa.

Det känns lite som att jag förlorat bloggen. Jag prioriterar inte längre att skriva, det finns viktigare saker. Jag har alltid älskat att skriva, att få uttrycka mig, men på senaste har jag tappat lite av den känslan. Vad vill ni läsa - hur mycket jag saknar någon som aldrig kommer tillbaka, eller att jag faktiskt överlever varje dag?

Det är snart en månad sedan jag skrev någonting här. Den här gången handlar det inte om att jag tappat mitt skrivande, jag har bara ingenting att skriva OM.

Ska hur som helst försöka sammanfatta det som hänt på senaste tiden..

- Jag har gått ut ettan, för andra året i rad, denna gång med toppbetyg. Kanske inte topp topp, men topp.

- Jag fick inget sommarjobb, så jag ska vara ledig hela sommaren och bara.. andas.

Det har egentligen inte hänt så mycket. Jag tar en dag i taget, och lever livet fullt ut. Så mycket jag kan.

Lite av gårdagen:

Ikväll smäller det. Önska mig lycka till.

Och såhär ser jag ut nuförtiden:

Designtävling.

Marijah är en duktig bloggerska som jag följt ganska länge nu. Hon har en tävling på sin blogg, där man kan vinna en design. Jag skulle väldigt gärna vilja vinna, för den design jag har nu är jag inte särskilt förtjust i. Jag älskar att blogga, jag älskar att skriva - men det skulle vara så mycket roligare om jag hade en fin deisgn.

Designen representerar verkligen mig, då jag kommer från en storstad, och älskar himlen och dess färger så otroligt mycket.

Här är länken till tävlingen:
http://roockstar.blogspot.com/2009/05/bloggdesigntavling.html

Idag bestämde jag mig.

Jag tänker börja med min bok nu. På riktigt.
Jag vet inte hur jag ska gå till väga, jag har aldrig skrivit en bok förut.
Men jag gör det inte för min egen skull, jag gör det för de som är i samma situation som jag.

Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna.
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att hoppa högst, eller vilja mest.
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst, eller att alltid lyckas.
Att vara stark är att leva livet som det är, gå igenom svåra perioder och acceptera det,
falla till botten, slå sig hårt men alltid komma igen

Jag måste bara skriva ner det här innan jag glömmer bort känslan:

Idag mår jag jättebra.
Solen skiner.
Jag är glad.
Och allt är bara.. Underbart.

Här sitter jag och lyssnar på en favoritlåt. Dance with my father again. Jag hade en väldigt fin relation med min pappa, och jag önskar att vi kunde fått fler år ihop. Nu går inte det. Men jag är tacksam för alla mysiga minnen, för skratten, för allt.

Back when I was a child
Before life removed all the innocence
My father would lift me high
And dance with my mother and me and then

Spin me around till I fell asleep
Then up the stairs he would carry me
And I knew for sure
I was loved

If I could get another chance
Another walk, another dance with him
I'd play a song that would never, ever end
How I'd love, love, love to dance with my father again

Ooh, ooh

When I and my mother would disagree
To get my way I would run from her to him
He'd make me laugh just to comfort me, yeah, yeah
Then finally make me do just what my mama said

Later that night when I was asleep
He left a dollar under my sheet
Never dreamed that he
Would be gone from me

If I could steal one final glance
One final step, one final dance with him
I'd play a song that would never, ever end
‘Cause I'd love, love, love to dance with my father
again

Sometimes I'd listen outside her door
And I'd hear her, mama cryin' for him
I pray for her even more than me
I pray for her even more than me

I know I'm prayin' for much too much
But could You send back the only man she loved
I know You don't do it usually
But Lord, she's dyin' to dance with my father again
Every night I fall asleep
And this is all I ever dream

Jag och mamma var och hälsade på pappa idag. Det var nog en av de svåraste gångerna, och jag minns fortfarande känslan. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där i pappas famn. Han ville inte släppa mig, och jag ville inte släppa honom. På något sätt var det som att han visste. Visste hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag ville ta med honom hem. När jag stod där, i pappas famn, var jag 5 år gammal igen. Jag var hans lilla flicka. Jag kommer alltid vara hans lilla flicka.

Det är svårt att skriva nu, jag har så många känslor och så många ord som inte kan göra sig förstådda. Men idag kände jag mig trygg för första gången på väldigt länge, när jag stod hos pappa.

Man kan gå runt och vara arg. Men det vill jag inte. Jag vill faktiskt inte slösa varken tid, energi eller glatt humör på ofärdiga människor. De förstår ju ändå inte!

Slösa inte tid på de som inte förstår. Spendera din tid på de som är beredda att älska dig för den du är.

Paris, la vie peut-être

Paris. Hit ska jag en dag.

Jag kommer alltid ha världens bästa föräldrar. Alltid.