.. men så länge vi har en chans, så tänker jag slåss för oss.

Jag vet inte varför, men jag sitter just nu och läser igenom alla inlägg min mamma skrivit sedan hon började blogga. Det svider, för jag påminns bara om hur det var förr. Jag saknar pappa, det gör jag verkligen, men samtidigt vet jag att han har det bättre där han nu. Det är bäst såhär...

i was so lost back then

Because you live and breathe

Because you make me believe in myself

When nobody else can help

Because you live, girl

My world has twice as many stars in the sky

Är med Cecilia just nu, vi har bakat, ätit massvis med mat och bara .. pratat, vilket är jätteskönt. Cecilia är en utav mina absolut närmaste vänner, och jag är glad att jag har en sån som henne. Speciellt dagar som dom här.

ingenting.

Ett år sedan jag blev inträngd i det där hörnet

Ett år sedan jag förstördes

Ett år sedan jag gick under




Utförligare än så orkar jag inte vara, tyvärr.

i know it's a wonderful world, but i cant feel it right now.

Jag ska börja ett nytt liv.

( jag hade allt , utan att jag visste om det.

förstod det först när jag gick miste om det. )

slitet, uttjatat och fult.

Jag har suttit i två timmar nu, och försökt att formulera mig bra. Tvivlar på att jag lyckats, men innan ni börjar läsa: Jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska se det, och tycka synd om mig. Jag skriver det för min egen skull, för att själv kunna inse hur förstörd jag blev och för att jag en dag, förhoppnings, kommer lägga detta bakom mig... Sen, hehe, har jag inte så mycket annat att skriva om heller. För i övrigt, mår jag bra.

4 april 2oo7.

Ett år sedan och jag minns dagen fortfarande så tydligt. Det hade kunnat vara förra veckan, igår eller två timmar sedan - jag minns det så väl. Alla händelser och rörelser. Det var så mycket som hände den dagen och.. på fredag är det ett år sedan, och jag vet inte hur många gånger jag spelat upp alltsammans i mitt huvud, gång på gång, hela tiden.

Jag förstår att ni ledsnar på att läsa mitt eviga tjat om samma situation, och tröttnar på att jag aldrig riktigt lyckas förmå mig till att förklara vad det faktiskt var som hände den 4 april 2oo7. Kanske är det så att jag inte riktigt vågar. Vågar inte öppna locket på den burk med känslor, åsikter, och tankar som jag hållt stängd så länge..

Men, som sagt, på fredag är det ett år sedan. Pehå har erbjudit sig att tillbringa den dagen med mig, så att han ska kunna hindra mig från att bryta ihop fullständigt. För att gråta, är inte riktigt min grej. Då känner jag mig så patetisk, svag och dum.

Blä..
-----

Nej.. Jag klarar inte av att tänka så här och därför slutar jag nu. Jag vill inte känna så här eller något annat. Jag lägger av nu. Dagen har varit bra, min nya lägenhet är fin. Men jag saknar Pehå.

cause someday i might know my heart.

Jo, men dagen har nog varit helt okej, trots allt. Jag har varit glad i stort sett hela dagen, förutom den lilla stund jag bröt ihop fullständigt. Offentligt. Vi kan skylla på att jag är extra känslig nu..

Träffade Cecilia runt 12, och umgicks med henne på stan, fram till halv 4, då jag tog bussen hem. Ringde Pehå, som fick följa med mig och handla. Fin pojke, det där. Han lyssnar, låter mig prata utan att avbryta mig och framförallt; han förstår. Fin pojke.

Vi, okej jag, åt falafelsallad. Han åkte hem, men kom tillbaka sen. Vilket kändes bra, för jag uppskattar hans sällskap. Vi pratar om mycket, jag och Pehå. Om allt egentligen; Vad det är för väder, vad som händer i hans resp. mitt liv, vad det är för program på tv, om .. ja, allt.

Nu ligger pojkstackarn och sover i min säng, och jag vågar inte väcka honom. Han snarkar.

give me my heart back.

Jag vet inte, det är så mycket som faller isär. Så många som faller isär. man försöker så mycket, att finnas där men det är svårt. mina skills är lite borta tror jag, jag vet inte vad jag ska säga.

Mitt huvud sprängs av tankar och skulle lika gärna kunna vara överkört av en lastbil,det skulle inte kunna göra mer ont.

Jag har tänkt mycket på dig idag. Och jag har insett att tiden går, men att jag står fortfarande kvar på samma ställe, trampandes, utan att ta mig framåt. Jag kan inte få vardagen att fungera. Jag kommer alltid att känna den där saknaden efter dig. Och saknad kan man leva med, det är vad jag alltid sagt. Men saknaden tar upp för mycket av mig. Jag har ingen ork till nuet längre. Kom hem....

--

Dagen har varit bra idag. Varit på stan med en utav mina närmsta vänner, och bara varit glad. Ja, jag har varit glad idag.. Den känslan är fantastisk.