Jag och mamma var och hälsade på pappa idag. Det var nog en av de svåraste gångerna, och jag minns fortfarande känslan. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där i pappas famn. Han ville inte släppa mig, och jag ville inte släppa honom. På något sätt var det som att han visste. Visste hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag ville ta med honom hem. När jag stod där, i pappas famn, var jag 5 år gammal igen. Jag var hans lilla flicka. Jag kommer alltid vara hans lilla flicka.

Det är svårt att skriva nu, jag har så många känslor och så många ord som inte kan göra sig förstådda. Men idag kände jag mig trygg för första gången på väldigt länge, när jag stod hos pappa.

Man kan gå runt och vara arg. Men det vill jag inte. Jag vill faktiskt inte slösa varken tid, energi eller glatt humör på ofärdiga människor. De förstår ju ändå inte!

Slösa inte tid på de som inte förstår. Spendera din tid på de som är beredda att älska dig för den du är.

Paris, la vie peut-être

Paris. Hit ska jag en dag.

Jag kommer alltid ha världens bästa föräldrar. Alltid.

There comes a point in your life
when you realize who matters,
who never did,
who won't anymore
and who always will.
So don't worry about people from your past,
there's a reason why they didn't make it to the future.

Förändringar.

Det ska det bli.

Det finns så mycket annat i livet. Livet handlar inte om det jag trott, jag har haft helt fel.

Men har inte så mycket tid att gå in detaljerat på det nu.