-

Jag sitter och stirrar in i väggen. Precis samma sak som jag gjorde för en timme sedan.
Varför vet jag inte. Jag orkar bara inte...

Jag orkar inte bråk, vänskap eller ens prat.
Jag orkar ingenting. Jag vill bara vara ensam. Osynlig

Det är kanske den bästa känslan i vissa situationer. Samtidigt som det är den värsta i andra situationer.
Att inte spela någon roll och att inte vara speciell för någon är väl kanske det värsta som finns. Men jag orkar helt enkelt inte bry mig längre.

Livet går vidare helt enkelt. Vare sig man vill det eller inte. Jag gör det bästa av situationen, åtminstone försöker jag för det mesta.

Fast jag antar att man inte kan stänga ute en del känslor. Jag saknar en person som inte finns längre, som totalt försvunnit ur hans kropp och existerar nu bara i minnet.

Jag orkar inte.