If you're gonna leave

Fast jag ska inte lura mig själv. Jag blir ledsen och jag faller lite neråt när någon sviker. Men jag är väl inte mindre än mänsklig, och jag kanske är lite egen och speciell på ett, inte alltid, så bra sätt. Jag kanske är lite mer skör, även om jag alltid sett mig som stark. Kanske dags att tänka om, fundera på vad jag är för någon egentligen och kanske börja ta hänsyn till min ork. Jag undrar hur många förluster man egentligen orkar med?

Men som sagt. Jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt, åter igen, visar sig att det inte var det jag så länge trott. Jag kanske är ensam om det, men sådant faller jag av. Sen vet jag inte med dig.

Nej, usch. Här sitter jag nu och bara saknar dig. Som en tomhet som inte går att beskriva i ord. Som nålar. En ångest som inte går att jaga bort. En ångest, fastklistrad.

Just nu vet jag ingenting längre. Hela jag känns bara skakig, och vill mest av allt gråta ut i flera timmar, sen somna och vakna i en annan värld. Men nej. Gud och jag verkar ha trouble, eftersom ingenting går rätt nu för tiden. Alla tankar leder alltid tillbaka till dig. Den enda, allt. Men du finns inte längre, och jag kan inte göra någonting åt det. Din kropp lever kvar, men jag tror din själ försvann någonstans för längesedan. Och den dagen försvann även en del av mig.

Och jag är så jävla arg och besviken på mig själv. Jag kan inte ens beskriva i ord hur jag känner mig, det är sjukt, jag känner mig som ett stort jävla ingenting.

Jag är inte starkare än såhär.

Jag och pappa, forever and always.