Just nu finns det så mycket jag vill skriva om, så mycket att jag inte tror någon kommer orka läsa igenom det hela. Men jag bryr mig inte. Jag måste skriva det här. Jag måste minnas mina känslor samt hantera dem. Så, here we go:
Det känns nästan som om en ny Carolina vaknat i min gamla kropp. En mycket mer hoppfull och positiv person, men det är mycket som jag måste ta tag i. Det vet jag om. Men ingenting blir bättre av att vissna totalt, och gå runt och känna sig besegrad. Det finns ingen som helst mening i att inte göra mer av livet, den tid man har på jorden.
Det finns mycket saker jag inte kan påverka. Jag kan inte påverka att jag kommer bli äldre. Lika lite som att jag aldrig kommer kunna påverka att människor jag älskar väljer sina egna vägar i livet, det kommer inte alltid vara som det är just idag. Och det finns ingenting jag kan göra åt det. Så varför sitta i ändlösa timmar och fundera över det här? Varför inte bara göra det bästa av situationen?
Jag vet inte vad framtiden bär med sig för mig. Jag vet bara att jag har drömmar och saker jag vill uppnå i livet. De sakerna ska jag kämpa för, de saker jag faktiskt kan påverka ska jag påverka. Men det finns så mycket jag går runt och oroar mig för utan anledning. Det tjänar ingenting till att oroa sig för saker som jag inte kan göra någonting åt.
Livet har inte blivit som jag önskat. När jag tänker tillbaka finns det oändligt många händelser jag skulle vilja radera eller göra om. Men det går inte. Jag kan inte åka tillbaka i tiden och göra allting annorlunda. Så det finns egentligen ingen mening i att ens försöka, när det gäller den saken. Jag kan bara vara tacksam för det fina jag varit med om och hoppas och tro på en ljusare framtid. Det är allt jag kan göra.
Jag kan bara leva i nuet och hoppas på en bra framtid, samtidigt som jag gör allt för att påverka det jag kan påverka. Men det är mycket som bara sker, utan anledningar och utan förstånd. Tyvärr har ingen sagt att livet ska vara rättvist. Man måste bara göra det bästa av situationen. Jag försöker... jag försöker verkligen att göra det. Men ibland är det svårt. Som när jag tänker på pappa.
Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Hur glad jag än är och hur bra jag än mår kommer en del av mig aldrig bli hel igen. Jag kommer alltid sakna, ångra och önska att det blivit annorlunda. Det är allt jag kan göra. Men trots all den saknad och sorg kan jag inte ge upp livet. Jag måste gå vidare hur svårt det än är, men pappa kommer alltid vara en del av mig. Jag kommer alltid att älska och sakna honom.
Och jag tänker inte ge upp hoppet. Inte för mig själv eller människor i min omgivning. Det finns alltid en andra chans eller rättare sagt... Många chanser. Även om det känns som att allting är slut på riktigt, även om jag gråtit dagar i sträck så jag knappt vet vart jag är eller vilken dag det är, så finns det hopp. Det sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa. I alla fall är det så det borde vara. Man får inte ge upp hoppet om en bättre morgondag precis som man inte får ge upp hoppet på sin egen förmåga att leva. Att överleva.
Jag har varit med om en hel del i mitt ganska korta liv. Troligen mer än vissa upplever i en livstid. Men det ska inte få bryta ner eller förstöra mitt liv. Det finns alltid ett slut av tunneln, ett ljus någonstans. Det blir alltid morgon efter natt. Någonting som måste kommas ihåg i svåra stunder. För jag vet hur det är. Jag vet precis hur det känns att vara i den situationen när man inte tror på morgondagen. När det verkligen känns som om världen rasat ner framför ögonen på en. Jag har varit där själv.
Och det jag har lärt mig är att det blir bättre. Du kommer inte känna så där i all evighet. Dock finns det känslor och upplevelser som man aldrig kommer över helt. Men det blir bättre. På riktigt. Det sägs ju att det alltid är som mörkast precis innan gryningen.
Kanske är det här början på en ny dag för mig. Det är aldrig för sent. Mitt hjärta slår fortfarande, eller hur? Och då finns det hopp och det hoppet måste jag hålla hårt i.
