i know it's a wonderful world, but i cant feel it right now.

Jag ska börja ett nytt liv.

( jag hade allt , utan att jag visste om det.

förstod det först när jag gick miste om det. )

slitet, uttjatat och fult.

Jag har suttit i två timmar nu, och försökt att formulera mig bra. Tvivlar på att jag lyckats, men innan ni börjar läsa: Jag skriver inte det här för att jag vill att folk ska se det, och tycka synd om mig. Jag skriver det för min egen skull, för att själv kunna inse hur förstörd jag blev och för att jag en dag, förhoppnings, kommer lägga detta bakom mig... Sen, hehe, har jag inte så mycket annat att skriva om heller. För i övrigt, mår jag bra.

4 april 2oo7.

Ett år sedan och jag minns dagen fortfarande så tydligt. Det hade kunnat vara förra veckan, igår eller två timmar sedan - jag minns det så väl. Alla händelser och rörelser. Det var så mycket som hände den dagen och.. på fredag är det ett år sedan, och jag vet inte hur många gånger jag spelat upp alltsammans i mitt huvud, gång på gång, hela tiden.

Jag förstår att ni ledsnar på att läsa mitt eviga tjat om samma situation, och tröttnar på att jag aldrig riktigt lyckas förmå mig till att förklara vad det faktiskt var som hände den 4 april 2oo7. Kanske är det så att jag inte riktigt vågar. Vågar inte öppna locket på den burk med känslor, åsikter, och tankar som jag hållt stängd så länge..

Men, som sagt, på fredag är det ett år sedan. Pehå har erbjudit sig att tillbringa den dagen med mig, så att han ska kunna hindra mig från att bryta ihop fullständigt. För att gråta, är inte riktigt min grej. Då känner jag mig så patetisk, svag och dum.

Blä..
-----

Nej.. Jag klarar inte av att tänka så här och därför slutar jag nu. Jag vill inte känna så här eller något annat. Jag lägger av nu. Dagen har varit bra, min nya lägenhet är fin. Men jag saknar Pehå.

cause someday i might know my heart.

Jo, men dagen har nog varit helt okej, trots allt. Jag har varit glad i stort sett hela dagen, förutom den lilla stund jag bröt ihop fullständigt. Offentligt. Vi kan skylla på att jag är extra känslig nu..

Träffade Cecilia runt 12, och umgicks med henne på stan, fram till halv 4, då jag tog bussen hem. Ringde Pehå, som fick följa med mig och handla. Fin pojke, det där. Han lyssnar, låter mig prata utan att avbryta mig och framförallt; han förstår. Fin pojke.

Vi, okej jag, åt falafelsallad. Han åkte hem, men kom tillbaka sen. Vilket kändes bra, för jag uppskattar hans sällskap. Vi pratar om mycket, jag och Pehå. Om allt egentligen; Vad det är för väder, vad som händer i hans resp. mitt liv, vad det är för program på tv, om .. ja, allt.

Nu ligger pojkstackarn och sover i min säng, och jag vågar inte väcka honom. Han snarkar.

give me my heart back.

Jag vet inte, det är så mycket som faller isär. Så många som faller isär. man försöker så mycket, att finnas där men det är svårt. mina skills är lite borta tror jag, jag vet inte vad jag ska säga.

Mitt huvud sprängs av tankar och skulle lika gärna kunna vara överkört av en lastbil,det skulle inte kunna göra mer ont.

Jag har tänkt mycket på dig idag. Och jag har insett att tiden går, men att jag står fortfarande kvar på samma ställe, trampandes, utan att ta mig framåt. Jag kan inte få vardagen att fungera. Jag kommer alltid att känna den där saknaden efter dig. Och saknad kan man leva med, det är vad jag alltid sagt. Men saknaden tar upp för mycket av mig. Jag har ingen ork till nuet längre. Kom hem....

--

Dagen har varit bra idag. Varit på stan med en utav mina närmsta vänner, och bara varit glad. Ja, jag har varit glad idag.. Den känslan är fantastisk.

kanske.

och som jag önskar att du var här, nu.
jag vill bara höra dina hjärtslag.

love is so blind, it feels right when it's wrong

Jag känner mig så otroligt hemsk, just nu.

Hela dagen har jag lyckats hålla tankarna borta från det som hände för lite mindre än ett år sedan, och för det är jag självklart stolt. Men, nu kom tankarna tillbaka, och gör att jag i princip sitter och gråter. Eller nej, jag gråter inte, jag blir bara ledsen. Sedan åker tankarna till min pappa. Men, då blir jag inte alls lika gråtfärdig och ledsen på samma sätt som jag blir när jag tänker på det som hände för ett år sedan. Det känns fel, för att jag vet att det som har hänt med min pappa är i längden så mycket mera allvarligt..

Jag tänker, vågar och orkar inte berätta om det som hände för ett år sedan. Även fast jag vet att det finns många som är nyfikna, med tanke på hur mycket jag skrivit om det förut. Men det tillhör det förflutna. Och man måste lägga det förflutna bakom sig. Så därför, släpper jag taget om det nu. Man kan inte leva så, utan man måste leva i nuet. Och i nuet har vi varandra...

Och vad det gäller dig; Jag börjar bli trött på dina tomma ord. Dom låter så storartade, så fina.. men du menar dom inte. Och det gör ont. Jag vill så gärna tro.. Nej, jag vet inte. Men du är fortfarande min vän, fast du har inte många chanser kvar nu...

finding the strength in the moments we had.. eller?

They can take the future that we'll never know,

they can take the places that we said we would go.

All the broken dreams, take everything, just take it away,

but they can never have yesterday.

Jag minns att jag en gång tänkte att det skulle vara bra om du lämnade oss, för då skulle vi få mycket mer uträttat, vi skulle kunna göra viktiga saker, och allt skulle bli som vanligt. Men jag har insett att sen du lämnade oss har det inte blivit mycket mer uträttat än när du var här, vi har inte gjort viktigare saker.. och allt har definitivt inte blivit som vanligt.

Nu blev det för mycket..

--

När jag inte har mycket att göra (vilket jag egentligen alltid har, men jag låtsas om som att jag inte har det.) så blir det så lätt att jag tänker och tänker och somliga stunder sprängs bröstkorgen i bitar av förtvivlan. Tusentals frågor åker runt i huvudet, och jag kan inte hitta svaret på någon utav dom..

Jag har lov. Sportlov. Vilket jag egentligen inte vill ha, för det är då jag egentligen upptäcker hur ofattbart ensam jag är. Ingen hör av sig längre. Vad hände med dom som alltid skulle finnas där? Vad hände med dom som brydde sig? Eller åtminstonde låtsades.

När jag väl är igång och klagar så kan jag ta upp en sak som verkligen gör mig rädd och ledsen, för mig egen skull. Alla har någon. Antingen är det flick- och pojkvänner hit och dit, bästa vänner och ja... Alla verkar ha någon. Två pusselbitar som hör i hop. Jag har ingen pusselbit, och det gör faktiskt lite ont, även fast jag har mamma.

Nu ska jag sluta klaga och .. Nej, jag vet inte. Ska fortsätta läsa, kanske. Puss.