love is so blind, it feels right when it's wrong

Jag känner mig så otroligt hemsk, just nu.

Hela dagen har jag lyckats hålla tankarna borta från det som hände för lite mindre än ett år sedan, och för det är jag självklart stolt. Men, nu kom tankarna tillbaka, och gör att jag i princip sitter och gråter. Eller nej, jag gråter inte, jag blir bara ledsen. Sedan åker tankarna till min pappa. Men, då blir jag inte alls lika gråtfärdig och ledsen på samma sätt som jag blir när jag tänker på det som hände för ett år sedan. Det känns fel, för att jag vet att det som har hänt med min pappa är i längden så mycket mera allvarligt..

Jag tänker, vågar och orkar inte berätta om det som hände för ett år sedan. Även fast jag vet att det finns många som är nyfikna, med tanke på hur mycket jag skrivit om det förut. Men det tillhör det förflutna. Och man måste lägga det förflutna bakom sig. Så därför, släpper jag taget om det nu. Man kan inte leva så, utan man måste leva i nuet. Och i nuet har vi varandra...

Och vad det gäller dig; Jag börjar bli trött på dina tomma ord. Dom låter så storartade, så fina.. men du menar dom inte. Och det gör ont. Jag vill så gärna tro.. Nej, jag vet inte. Men du är fortfarande min vän, fast du har inte många chanser kvar nu...