finding the strength in the moments we had.. eller?

They can take the future that we'll never know,

they can take the places that we said we would go.

All the broken dreams, take everything, just take it away,

but they can never have yesterday.

Jag minns att jag en gång tänkte att det skulle vara bra om du lämnade oss, för då skulle vi få mycket mer uträttat, vi skulle kunna göra viktiga saker, och allt skulle bli som vanligt. Men jag har insett att sen du lämnade oss har det inte blivit mycket mer uträttat än när du var här, vi har inte gjort viktigare saker.. och allt har definitivt inte blivit som vanligt.

Nu blev det för mycket..

--

När jag inte har mycket att göra (vilket jag egentligen alltid har, men jag låtsas om som att jag inte har det.) så blir det så lätt att jag tänker och tänker och somliga stunder sprängs bröstkorgen i bitar av förtvivlan. Tusentals frågor åker runt i huvudet, och jag kan inte hitta svaret på någon utav dom..

Jag har lov. Sportlov. Vilket jag egentligen inte vill ha, för det är då jag egentligen upptäcker hur ofattbart ensam jag är. Ingen hör av sig längre. Vad hände med dom som alltid skulle finnas där? Vad hände med dom som brydde sig? Eller åtminstonde låtsades.

När jag väl är igång och klagar så kan jag ta upp en sak som verkligen gör mig rädd och ledsen, för mig egen skull. Alla har någon. Antingen är det flick- och pojkvänner hit och dit, bästa vänner och ja... Alla verkar ha någon. Två pusselbitar som hör i hop. Jag har ingen pusselbit, och det gör faktiskt lite ont, även fast jag har mamma.

Nu ska jag sluta klaga och .. Nej, jag vet inte. Ska fortsätta läsa, kanske. Puss.