she seems sweet enough, but she's not me

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han: ”Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar.” Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för den anställde hur man kunde se positivt på situationen. Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom: ”Hyr lyckas du?” Kalle svarade: Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. ”Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller jag kan välja att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet. ”Säkert, men det är inte fullt så enkelt”, protesterade jag.

Det är det, svarade Kalle. Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera på situationen. Det är du som väljer om du vill vara på ett bra eller dåligt humör. Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv. Jag fungerade över vad Kalle hade sagt.

Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållande till livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle var inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade hur han mådde, svarade han: ”Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar.” Vill du se ärren? Jag avböjde erbjudandet att se ärren, men frågade honom vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan. ”Det första jag tänkte på var på min ofödda dotter”, svarade Kalle. Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva.

Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös? Frågade jag. Kalle fortsatte: Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig i akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: ”Han är döende.” Jag visste att jag måste göra något. Vad gjorde du då? Frågade jag. Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig, sa Kalle. Hon frågade om jag var allergiskt mot något. ”Ja”, svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade. ”Tyngdkraften.” Genom deras skratt sa jag till dem: ”Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död.”

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt.

Gör därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av egen plåga.

yeah.

Allting jag gör kan inte vara rätt, jag kan inte vara perfekt. Ingen kan begära att jag ska vara det! Jag gör saker som jag ångrar, men försöker ordna till det, hur lång tid det än kan ta.
Jag gör mitt bästa här i livet, precis som alla andra. Efter allt som har hänt, så är jag ändå nöjd, jag är nöjd över de saker jag gjort. Jag ångrar ingenting. Vissa nätter ville tårarna aldrig sluta, andra låg jag uppe och tänkte tills hjärnan värkte. Det fanns dagar då jag ljög och pratade skit om alla mina närmaste. Det fanns en tid då jag hatade mitt liv. Men varför? Jag valde själv att se allting från den negativa sidan istället för den positiva. Med alla misstag jag någonsin gjort, säger jag förlåt, men ändå tack, för genom dom misstagen så har jag blivit en bättre person. Ingen kan vara perfekt, men alla kan bli bättre. Jag skulle inte vara den personen jag var idag om jag inte gått igenom vissa saker, och vågat ta steg för steg och gå vidare! Jag är inte perfekt, och det är jag så oerhört stolt över.

Allting löser sig.

Jag ser en suddig avbild reflekteras mot den gnistrande vattenytan, det är avbilden av mig själv, av mitt yttersta skal. Jag ser ett skal, inte ett för tunt, inte heller ett för tjockt, utan ett alldeles lagomt tjockt skal. Det skalet som gömmer den jag verkligen är, det skal som alla har, -mer eller mindre. Det är under det skalet som den riktiga individen finns.

Ofta händer det att man byter skal, bara för att anpassa sig, för att slippa bli åtskild från mängden, för att helt enkelt bli accepterad. Apelsiner är som människor, man vet aldrig vad som döljer sig under någon annans skal förrän man provat att ta bort det.

Långsamt drar jag bort det orangea skalet på en apelsin som jag länge velat ta bort skalet på, det är svårt eftersom det suttit som ett skyddande hölje så länge. Jag känner hur dess besprutningsgifter sprutar rakt in i mitt öga, som om den i ett sista desperat försök försöker få bort mig, det svider men jag tar ett ännu stadigare tag och fortsätter skala. Under skalet döljer sig en alldeles underbar apelsin…den såkallade inre skönheten.

i am feeling so ambitious

Jag har hela tiden levt på hoppet om att allt blir bättre, att det kommer ordna sig. Varje gång föll jag, och jag reste mig stolt och stark varenda gång bara för att kämpa vidare. Igen och igen och igen. Jag har klarat milstolpe efter milstolpe, och jag är stolt över det jag åstadkommit. Älska det du är och det du har, och leta inte efter något bättre. Lägg energi på att vara lycklig istället.

stranded love

Jag måste erkänna att jag är otroligt dålig på att skriva, nuförtiden. Men det är så mycket som händer hela tiden och hittar aldrig tid till att skriva, dessutom har jag haft ett litet "datauppehåll" i två dagar för att få känna mig lite extra duktig.

Igår var jag och hälsade på O på sjukhuset, den stackarn hade opererat halsmandlarna. Sedan när jag väl kom hem, tog jag det bara lugnt och gick till sängs rätt snabbt! Riktigt skönt!

Denna dag har varit helt okej. Det har snöat hela natten, så imorse när jag klev upp var det alldeles vitt ute. Tog bussen till skolan, och denna dag har gått oerhört fort, måste jag medge! Efter skolan promenerade jag till stan för att träffa M och fika. Det är hemskt vad dyrt en kopp thé är. 22 kronor!

I morgon ska jag nog mest bara ta det lugnt. Antar att jag och storebror ska gå upp till mormor och morfar, som vanligt, på morgonen. Sen tar jag dagen som den kommer!

Ce qui est fait est fait

om du lämnade mig nu.

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

idag har det varit en bra dag.

Vad skrämmer dig?

Vad skrämmer dig? Är det mördare, våldtäktsmän, påtända ungdomsgäng, rånare, pedofiler, eller helt enkelt livet självt? Känner du dig utsatt? Du slår på teven varje kväll och ser svält, död, rädsla, dödsångest, panik. Och du byter kvickt kanal när storögda, trådstunna, barn ser på dig från Afrikas damm. Funderar över morgondagens middag, när kroppsdelar ligger utströdda likt dagisglitter på gatorna i Irak. På löpsedlarna är det inget mer angeläget än bantingsmetoder för att få oss feta européer att lyfta på fläsket och spy ut mer pengar. Inte ens en blinkning. Med inget annat än trötthet låter vi denna frostiga, förtorkade rädsla smyga upp för ryggraden och sticka in sin likgiltighet likt bedövningssprutor i nervsystemet. Lämnar oss i total förvirring. Vi är passiva, utslitna och helt oförmögna att känna. Och DET, skrämmer mig.

goodnight wendy

Onsdagar brukar vara helt okej. Vanligtvis. Denna dag har varit enbart tröttsam och dryg. Nej, nu var jag lite för negativ. Sanningen är faktiskt den att denna dag har varit helt okej. Mer än helt okej! Är egentligen för trött för att skriva någonting överhuvudtaget, men ville få ihop någonting kort, ändå. Det blir en hemmadag för mig imorgon, vilket jag behöver, men sedan måste jag ta mig i kragen, för det är ju, trots allt "bara" 2 år kvar... men sen då? Efter dom där två åren? Vad händer då?

Nej. Nu ska jag se klart på Grey's Anatomy, och sedan ska jag försöka sova. Jag är verkligen jättetrött.
Godnatt. Puss.

come and get me

Jag tycker egentligen inte om söndagar. Dom går så sakta. Men det finns värre dagar. Så som torsdagar. Hur som helst, jag vet att det har gått ett tag sen jag skrev senast, men mitt liv har verkligen varit alldeles kaotiskt, och det har inte funnits tid till att skriva. Pappa har blivit sämre, och det gör otroligt ont. Men dom senaste två dagarna har varit bra. Som vanligt. Som förut.

Har bestämt mig för att jag ska börja sitta mindre vid datorn, och ta tag i mitt liv! Börja motionera, huhu, wish me luck.

Imorgon är det måndag, och en ny vecka! 5 veckor kvar till jullovet och jag har aldrig behövt ett lov så mycket som nu.
På tisdag ska jag vara med P. Längesen nu. Blir allt längre mellan gångerna, och det gör ont.

Nej, nu ska jag platta håret, sedan sätta mig och läsa "The Lord Of Flies". Puss.