Allting löser sig.

Jag ser en suddig avbild reflekteras mot den gnistrande vattenytan, det är avbilden av mig själv, av mitt yttersta skal. Jag ser ett skal, inte ett för tunt, inte heller ett för tjockt, utan ett alldeles lagomt tjockt skal. Det skalet som gömmer den jag verkligen är, det skal som alla har, -mer eller mindre. Det är under det skalet som den riktiga individen finns.

Ofta händer det att man byter skal, bara för att anpassa sig, för att slippa bli åtskild från mängden, för att helt enkelt bli accepterad. Apelsiner är som människor, man vet aldrig vad som döljer sig under någon annans skal förrän man provat att ta bort det.

Långsamt drar jag bort det orangea skalet på en apelsin som jag länge velat ta bort skalet på, det är svårt eftersom det suttit som ett skyddande hölje så länge. Jag känner hur dess besprutningsgifter sprutar rakt in i mitt öga, som om den i ett sista desperat försök försöker få bort mig, det svider men jag tar ett ännu stadigare tag och fortsätter skala. Under skalet döljer sig en alldeles underbar apelsin…den såkallade inre skönheten.