fame, fourtune, platinum records

Tänkte visa några foton som jag tagit under veckan. Har ju, som jag tidigare nämnt, börjat fota igen.

sunshine

You know how to make me better
Even when we lose our chedder
Even through the stormy weather
You hold me down
Mommy just dry your eyes, mommy dont you cry
I know we've been through hard times and the struggles
And I just wanna tell you I love you

i'm too fly to be depressed

Jag vet att jag aldrig nästan skriver mer, och det är inte så jag vill att det ska vara egentligen. Men det händer ingenting, det finns ingenting. Fast det är nog mest en lögn för att få slippa skriva. Det är inte längre så att det är avstressande och kul att skriva. Nu känns det mer som ett krav, och för varje inlägg jag skriver måste jag prestera bättre och bättre.

Det har varit lite sisådär på sistone Jag orkar inte ta mig tid att skriva längre. Jag orkar inte ens dra till med något snabbt "jag-tycker-synd-om-mig-själv"-inlägg. Tiden finns, men prioriteringarna är på helt andra ställen.

Det är mycket som hänt de senaste veckorna...

Jag ligger efter i skolan. Har varit borta för mycket och när ärligheten smyger sig fram så kan jag säga att jag har otroligt dåligt samvete. Men jag ska bättra mig, och har planerat att jag ska gå hela nästa vecka. Eller, iallafall försöka, och så länge man gör sitt bästa så räknas det ju?

Jag har slutat dansa, orken räcker inte till sånna saker mer. Orken räcker inte långt alls, kan jag påstå. Kanske till köket för en kopp té men sedan tar den slut. Men jag har börjat fota, igen.

Usch, vad jag svamlar. Godnatt Sverige!

There’s an empty place in my heart. It won’t heal, it never fades away. I’ll be thinkin about you everyday.

Det är slut på det här nu. Det är över.

När jag tänker efter skulle jag nog ha kunnat känt såhär många gånger innan. Men jag har alltid sagt nej, och tvingat ut de där bubblande känslorna från min kropp för att bibehålla min sinnesfrid, och mitt lugn. Muren har alltid stått där och ingen har någonsin lyckats klättra över den.

Jag är tom på ord numera. Vet knappt ut eller in, längre. Vet inte vad jag vill få fram med mina tankar.

Jag önskar att det fanns en väg tillbaka.

Han kommer aldrig mer hem. Orden bränner, och känns fortfarande overkliga. Vadå aldrig mer hem? Aldrig mer hem.

Nej.. Jag klarar inte av att känna så här och därför slutar jag nu. Jag vill inte tänka så här eller något annat. Jag klarar inte utav det. Det känns för mycket.

Förövrigt mår jag bra.