Jag vill gråta.
Får jag säga så? Är det mänskligt att be om att få gråta, känna lite smärta när man egentligen redan bär på så mycket. Men äntligen lyckats springa och kämpa sig fram till den här klippan där man får vila en stund, innan resten av berget ligger framför ens fötter. Är det normalt? Är jag normal? Jag har aldrig räknat in mig till den skaran av normala människor, vad nu definationen för normal någonsin kommer vara. I mina ögon är det inte jag.
Varför sitter jag och vill gråta?
torsdag, januari 8
tillägg:
All the while, I'm feeling like I'm standing
in the middle of a crowded room,
Screaming at the top of my lungs,
& no one even looks up.
in the middle of a crowded room,
Screaming at the top of my lungs,
& no one even looks up.
söndag, januari 4
en spegelbild
"se på mig, jag kan aldrig bli så perfekt och finsom dem nog vill ha mig.
se på mig, aldrig lär jag mig det där.
jag förstår. kan bara vara just den jag är,
men det räcker inte här.
vem är det nu jag ser?
svara nu, för jag ber
visa mig en spegelbild som kan va' jag
kunde jag gömma mig i en dröm
glömma mig
spegel, ber dig visa nu
visa vem jag är.
spegel, ber dig visa nu.
visa vem jag är"
If you're gonna leave
Fast jag ska inte lura mig själv. Jag blir ledsen och jag faller lite neråt när någon sviker. Men jag är väl inte mindre än mänsklig, och jag kanske är lite egen och speciell på ett, inte alltid, så bra sätt. Jag kanske är lite mer skör, även om jag alltid sett mig som stark. Kanske dags att tänka om, fundera på vad jag är för någon egentligen och kanske börja ta hänsyn till min ork. Jag undrar hur många förluster man egentligen orkar med?
Men som sagt. Jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt, åter igen, visar sig att det inte var det jag så länge trott. Jag kanske är ensam om det, men sådant faller jag av. Sen vet jag inte med dig.
Nej, usch. Här sitter jag nu och bara saknar dig. Som en tomhet som inte går att beskriva i ord. Som nålar. En ångest som inte går att jaga bort. En ångest, fastklistrad.
Just nu vet jag ingenting längre. Hela jag känns bara skakig, och vill mest av allt gråta ut i flera timmar, sen somna och vakna i en annan värld. Men nej. Gud och jag verkar ha trouble, eftersom ingenting går rätt nu för tiden. Alla tankar leder alltid tillbaka till dig. Den enda, allt. Men du finns inte längre, och jag kan inte göra någonting åt det. Din kropp lever kvar, men jag tror din själ försvann någonstans för längesedan. Och den dagen försvann även en del av mig.
Och jag är så jävla arg och besviken på mig själv. Jag kan inte ens beskriva i ord hur jag känner mig, det är sjukt, jag känner mig som ett stort jävla ingenting.
Jag är inte starkare än såhär.
Men som sagt. Jag tänker inte lura mig själv. Jag faller lite nu när allt, åter igen, visar sig att det inte var det jag så länge trott. Jag kanske är ensam om det, men sådant faller jag av. Sen vet jag inte med dig.
Nej, usch. Här sitter jag nu och bara saknar dig. Som en tomhet som inte går att beskriva i ord. Som nålar. En ångest som inte går att jaga bort. En ångest, fastklistrad.
Just nu vet jag ingenting längre. Hela jag känns bara skakig, och vill mest av allt gråta ut i flera timmar, sen somna och vakna i en annan värld. Men nej. Gud och jag verkar ha trouble, eftersom ingenting går rätt nu för tiden. Alla tankar leder alltid tillbaka till dig. Den enda, allt. Men du finns inte längre, och jag kan inte göra någonting åt det. Din kropp lever kvar, men jag tror din själ försvann någonstans för längesedan. Och den dagen försvann även en del av mig.
Och jag är så jävla arg och besviken på mig själv. Jag kan inte ens beskriva i ord hur jag känner mig, det är sjukt, jag känner mig som ett stort jävla ingenting.
Jag är inte starkare än såhär.
Jag och pappa, forever and always.
fredag, januari 2
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)