Jag och mamma var och hälsade på pappa idag. Det var nog en av de svåraste gångerna, och jag minns fortfarande känslan. Jag minns fortfarande hur det kändes att stå där i pappas famn. Han ville inte släppa mig, och jag ville inte släppa honom. På något sätt var det som att han visste. Visste hur mycket jag saknade honom, hur mycket jag ville ta med honom hem. När jag stod där, i pappas famn, var jag 5 år gammal igen. Jag var hans lilla flicka. Jag kommer alltid vara hans lilla flicka.
Det är svårt att skriva nu, jag har så många känslor och så många ord som inte kan göra sig förstådda. Men idag kände jag mig trygg för första gången på väldigt länge, när jag stod hos pappa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Dom kramarna från pappa var nog precis vad du behövde. Att känna hans fasta grepp. Det som alltid kommer att finnas där för dig, men som pga omständigheter inte kan bli av så ofta.
Du har fått styrka och uppskattar allt gott runtomkring dig säger du. Det låter underbart tycker jag så fortsätt du att leva ditt eget liv så gott du kan. All lycka önskar jag dig. Kramar
Kära, kära Carolina så hemskt att du måste gå igenom det här! Att behöva gå från att känna sig trygg i sin pappas famn till att nästa veta att inget är sig likt och kan inte heller bli. Jag önskar så att det fanns något klokt att säga eller göra. Men jag tänker på dig! Stora kramar...
PS. Du har gjort väldigt fint här på bloggen. DS
jag förstår att det måste kännas väldigt svårt Gumman !...men jag tror att det är bra också att du orkar hälsa på honom....hörde av mor att du var på bio...Farbror Barbro då !!! kul.....kramen B
Skicka en kommentar