Jag har saknat dig, så många dagar, så många kvällar. Jag har saknat att veta vad du gör, och vad som händer i ditt liv. Jag har saknat dina ord, som bara jag fick höra. Jag har saknat allt du sa, som hjälpte mig. Jag har saknat en vän som kanske inte finns. Inte längre. Finns du inte längre? Varför försvann du? Blev det för svårt? Kom jag för nära? "Det kommer aldrig bli så". Vännen, du hade alltid rätt. Det blev inte som jag tänkt mig. Jag trodde vi skulle hålla, även om det skulle bli annorlunda. Jag trodde att jag alltid skulle ha dig vid min sida. "Du kommer glömma". Jag minns. Jag minns allt. Jag ville och försökte, men det räckte inte till. Vi sågs för sällan. Jag tvivlar på att det kommer finnas någon som någonsin kommer betyda så mycket för mig, som du gjorde. Du gjorde skillnad då, men kanske större skillnad nu. Om vi bara hade försökt, om jag hade bara fortsatt ringa - hade det varit annorlunda nu? Du räddade mig på alla sätt, och nu är allt på grund av dig. "Jag vill att du ska ha det, och må bra". Orden har etsat sig fast i mitt huvud. Jag glömmer inte din blick. Dina ögon, när du tittade upp och gång på gång förklarade att det inte skulle bli bättre, inte såhär, inte på det här sättet. Men du sa att du alltid skulle finnas där, att du alltid skulle lyssna. Så varför hör du inte mina skrik?
Jag vet att du läser detta, och du ska veta att jag saknar dig. Av hela mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar