such a heartbreaker -?

Det kommer kanske aldrig bli annorlunda. Så mycket som jag försökte för din skull, lika mycket skuld la du tillbaka på mig. Mitt fel att det blev som det blev. Du sökte igenom mig på fel redan från början och när jag ser tillbaka förstår jag inte varför jag inte avslutade det hela innan det ens hade börjat. Förmodligen är det inte ditt fel heller. Du blev uppfostrad i tron om att det du gjorde var rätt. Jag tog mina sista krafter med dig. Jag försökte mitt innersta för jag hoppades nog ändå att du skulle älska mig tillslut.

Jag hoppas inte längre på att du ska bli annorlunda, den tron försvann för längesedan. Istället får jag försöka laga mig själv efter dig. Du strimlade sönder varenda liten millimeters hopp. Du såg mina svagheter och använde dem emot mig. Du visste. Du fick mig att må sämre än vad jag redan gjorde, till vilken anledning? Var det för att du ville känna dig bättre än mig? Det gjorde du ju i alla fall. Det gjorde du alltid. Du bryr dig inte, jag vet. Men du fick mig alltid att känna mig så dum i huvudet. Men ändå var jag inte beredd att lämna dig för det. Du var mer än det. Jag trodde att om jag bara höll ut så skulle du bli bättre, du skulle lära dig att behandla mig bra. Du kommer aldrig någonsin lära dig. Det är vem du är. Du har kanske glömt allt nu... Du vill kanske inte minnas, jag vet inte.

Kanske tänker du fortsätta på samma sätt mot alla dem andra efter mig? Man kanske inte kan lära en gammal hund att sitta? Bevisa att jag har fel och börja visa andra människor respekt.

Du förstörde mig på alla sätt du kunde.

Det var längesen jag skrev men det känns som att det inte finns något att skriva, egentligen. Jag överumplas av minnen om hur saker och ting var förut. Det är svårt. Ett år är en kort tid.

Nu ska jag fortsätta plugga samhäll. Ville bara skriva utav mig lite.