kanske.

och som jag önskar att du var här, nu.
jag vill bara höra dina hjärtslag.

love is so blind, it feels right when it's wrong

Jag känner mig så otroligt hemsk, just nu.

Hela dagen har jag lyckats hålla tankarna borta från det som hände för lite mindre än ett år sedan, och för det är jag självklart stolt. Men, nu kom tankarna tillbaka, och gör att jag i princip sitter och gråter. Eller nej, jag gråter inte, jag blir bara ledsen. Sedan åker tankarna till min pappa. Men, då blir jag inte alls lika gråtfärdig och ledsen på samma sätt som jag blir när jag tänker på det som hände för ett år sedan. Det känns fel, för att jag vet att det som har hänt med min pappa är i längden så mycket mera allvarligt..

Jag tänker, vågar och orkar inte berätta om det som hände för ett år sedan. Även fast jag vet att det finns många som är nyfikna, med tanke på hur mycket jag skrivit om det förut. Men det tillhör det förflutna. Och man måste lägga det förflutna bakom sig. Så därför, släpper jag taget om det nu. Man kan inte leva så, utan man måste leva i nuet. Och i nuet har vi varandra...

Och vad det gäller dig; Jag börjar bli trött på dina tomma ord. Dom låter så storartade, så fina.. men du menar dom inte. Och det gör ont. Jag vill så gärna tro.. Nej, jag vet inte. Men du är fortfarande min vän, fast du har inte många chanser kvar nu...

finding the strength in the moments we had.. eller?

They can take the future that we'll never know,

they can take the places that we said we would go.

All the broken dreams, take everything, just take it away,

but they can never have yesterday.

Jag minns att jag en gång tänkte att det skulle vara bra om du lämnade oss, för då skulle vi få mycket mer uträttat, vi skulle kunna göra viktiga saker, och allt skulle bli som vanligt. Men jag har insett att sen du lämnade oss har det inte blivit mycket mer uträttat än när du var här, vi har inte gjort viktigare saker.. och allt har definitivt inte blivit som vanligt.

Nu blev det för mycket..

--

När jag inte har mycket att göra (vilket jag egentligen alltid har, men jag låtsas om som att jag inte har det.) så blir det så lätt att jag tänker och tänker och somliga stunder sprängs bröstkorgen i bitar av förtvivlan. Tusentals frågor åker runt i huvudet, och jag kan inte hitta svaret på någon utav dom..

Jag har lov. Sportlov. Vilket jag egentligen inte vill ha, för det är då jag egentligen upptäcker hur ofattbart ensam jag är. Ingen hör av sig längre. Vad hände med dom som alltid skulle finnas där? Vad hände med dom som brydde sig? Eller åtminstonde låtsades.

När jag väl är igång och klagar så kan jag ta upp en sak som verkligen gör mig rädd och ledsen, för mig egen skull. Alla har någon. Antingen är det flick- och pojkvänner hit och dit, bästa vänner och ja... Alla verkar ha någon. Två pusselbitar som hör i hop. Jag har ingen pusselbit, och det gör faktiskt lite ont, även fast jag har mamma.

Nu ska jag sluta klaga och .. Nej, jag vet inte. Ska fortsätta läsa, kanske. Puss.

fame, fourtune, platinum records

Tänkte visa några foton som jag tagit under veckan. Har ju, som jag tidigare nämnt, börjat fota igen.

sunshine

You know how to make me better
Even when we lose our chedder
Even through the stormy weather
You hold me down
Mommy just dry your eyes, mommy dont you cry
I know we've been through hard times and the struggles
And I just wanna tell you I love you

i'm too fly to be depressed

Jag vet att jag aldrig nästan skriver mer, och det är inte så jag vill att det ska vara egentligen. Men det händer ingenting, det finns ingenting. Fast det är nog mest en lögn för att få slippa skriva. Det är inte längre så att det är avstressande och kul att skriva. Nu känns det mer som ett krav, och för varje inlägg jag skriver måste jag prestera bättre och bättre.

Det har varit lite sisådär på sistone Jag orkar inte ta mig tid att skriva längre. Jag orkar inte ens dra till med något snabbt "jag-tycker-synd-om-mig-själv"-inlägg. Tiden finns, men prioriteringarna är på helt andra ställen.

Det är mycket som hänt de senaste veckorna...

Jag ligger efter i skolan. Har varit borta för mycket och när ärligheten smyger sig fram så kan jag säga att jag har otroligt dåligt samvete. Men jag ska bättra mig, och har planerat att jag ska gå hela nästa vecka. Eller, iallafall försöka, och så länge man gör sitt bästa så räknas det ju?

Jag har slutat dansa, orken räcker inte till sånna saker mer. Orken räcker inte långt alls, kan jag påstå. Kanske till köket för en kopp té men sedan tar den slut. Men jag har börjat fota, igen.

Usch, vad jag svamlar. Godnatt Sverige!

There’s an empty place in my heart. It won’t heal, it never fades away. I’ll be thinkin about you everyday.

Det är slut på det här nu. Det är över.

När jag tänker efter skulle jag nog ha kunnat känt såhär många gånger innan. Men jag har alltid sagt nej, och tvingat ut de där bubblande känslorna från min kropp för att bibehålla min sinnesfrid, och mitt lugn. Muren har alltid stått där och ingen har någonsin lyckats klättra över den.

Jag är tom på ord numera. Vet knappt ut eller in, längre. Vet inte vad jag vill få fram med mina tankar.

Jag önskar att det fanns en väg tillbaka.

Han kommer aldrig mer hem. Orden bränner, och känns fortfarande overkliga. Vadå aldrig mer hem? Aldrig mer hem.

Nej.. Jag klarar inte av att känna så här och därför slutar jag nu. Jag vill inte tänka så här eller något annat. Jag klarar inte utav det. Det känns för mycket.

Förövrigt mår jag bra.